GUNILLA

Detta blogginlägg är ett av tre blogginlägg som handlar om känslor. I den första delen ligger fokus på känslornas funktion, den andra delen handlar om att hantera känslor och den sista, detta inlägg, är en fallbeskrivning.

 

Känslokompassen

För att utveckla känslokompassen behöver vi andra som visar oss vägen i det emotionella landskapet och acceptans att den får finnas så att vi lär oss lyssna på känslor.

Som barn behövde vi kärlek och värme, vi behövde bli tröstade och lugnade när vi var oroliga eller stressade. Vi behövde bli bekräftade när vi blev arga. Jag minns hur viktigt det var för mig när min mamma tyckte att det var Ok att jag var arg på en lärare, att hon höll med mig om att jag blev oschysst behandlad.  Som barn behövde vi vuxna som kunde sätta ord på våra känslor och som vågade pratade med oss om känslor.

 

Vredens gåva

I boken ‘I Never told Anyone, Writings by Women survivors of Child Abuse’ Edited by Ellen Bass (1980) beskriver Ellen hur befriande det var för henne att hennes mamma blev förbannad när hon berättar om vad som hade hänt. Hon kallar det för ’Vredens gåva’

’Jag var säker på att han var borta och min mamma hade återvänt, jag bestämde mig för att inte berätta något för min mamma. Jag var rädd att hon skulle skylla på mig. …….

Jag grät innan jag ens började prata och hon satte mig ner på min säng och satt bredvid mig med sin kappa fortfarande på, hennes armar runt mig och sa “Vad är det Ellen? Vad hände?”

Jag berättade, tvekande….

”Den idioten” fräste hon, och jag kände att något frigjorde sig i mig. ”Den idioten, den jäveln” upprepade hon. “Jag är ledsen att du inte bet tungan av honom och petade ut hans ögon. … Hon höll mig och hennes ilska rensade mig. Jag var oskyldig. Det fanns inget tvivel längre. Jag var oskyldig.’

 

Skuldbeläggning

Inte alla har samma tur med mammans reaktion. I blogginlägget skuldbeläggning, beskriver jag att det inte är ovanligt med en anklagande reaktion samtidigt som vi i skuldbeläggandet ofta var själva. Så många kvinnor har berättat att de av olika anledning inte vågade berätta för sina föräldrar om vad som hade hänt.

 

Kärleksfull reaktion

I behandlingen tar jag ofta upp hur en kvinna önskar att en kärleksfull person hade reagerat när hon berättade om den traumatiska händelsen. Under en EMDR-session väver jag då in denna reaktion, för att rensa, frigöra och ta bort tidigare skuldbeläggning och byta ut det mot en passande reaktion. Fastän vi inte kan skriva om historien, vad som har hänt har hänt, kan vi föreställa oss en annan mer önskvärd reaktion. Det är ofta väldigt läkande.

 

Gunilla *)

Jag tänker på min klient Gunilla, som tog med sin nalle till min mottagning när vi bearbetade hennes barndomstrauma. Gunilla är en trebarnsmamma i 30-årsåldern som blev misshandlad och försummad som barn. När vi bearbetar trauman önskar hon att bli tröstad, att jag beskriver vad jag skulle ha gjort om jag hade varit hennes mamma. Hon behöver höra hur man kan göra. Hur man kan trösta, sitta vid sängkanten, berätta vad som är ok och vad andra inte får göra.

 

Ibland skriver,  hon mellan sessionerna till mig. Hon skrev ’Det hjälper när du pratar med mig, tröstar mig. Men det är ”bara” mig du hjälper, också mitt barn inom mig. Jag lär mig också att prata med mig själv. Vilket jag kan göra med din hjälp. Eftersom du är snäll och stöttande mot mig, så kan jag vara detsamma mot barnet inom mig och med mina barn. För att klara av att ha den dialogen måste jag känna mig trygg och jag känner mig tryggare med dig. Det tar tid för mig att bli trygg. Jag har aldrig varit det med någon. Alltid gömt och skyddat mig.’’

 

Trösta

Du kan göra det för dig själv om du vill det. Föreställ dig att en kärleksfull person skulle säga precis det som du då efter den traumatiska händelsen hade behövt. Skriv ner det och sedan berättar du för det lilla barnet inom dig vad som har hänt och du lyssnar på vad den kärleksfulla personen säger och hur hen tröstar dig. Om du vill kan du även göra det med en vän, som säger högt för dig vad du önskade höra. På detta sätt hjälper du dig själv att hantera känslor.

Vill du få min blogg varannan vecka i din e-postlåda? Prenumererar dig då på Jeanettes fria utbildning och inspiration. Klick här.

Kurs för att lära känna din kompas.

 

Namasté,

 

Jeanette

*)  Gunilla är en av mina tidigare klienter och heter i verkligheten inte Gunilla

 

2018-06-12T07:11:00+00:00

3 Comments

  1. Charlotte February 8, 2018 at 5:17 am - Reply

    Fint beskrivet – och jag tror det är många som har många små eller stora trauman att ta hand om.

  2. Annica February 8, 2018 at 7:15 am - Reply

    Känner igen mig i mycket! Och jag tror också att jag behöver bearbeta, har försökt i omgångar.. Men min terapi blev bloggen på ett sätt.

  3. Susanne February 26, 2018 at 8:13 am - Reply

    Hej Jeanette,

    Förlåt att jag skriver men jag vara bara tvungen att reagera på ditt inspirations Mail, det träffade mig rakt i hjärtat. Jag tror jag var 12 år när jag försökte berätta för mamma vad som hänt, men mamma trodde inte på mig riktigt på mig, hon trodde att jag bara hittat på övergreppet. Om inte min egen mor tror på mig- vem ska tro på mig då?
    Trots flera psykologer för att behandla anorexi och senare ett självdestruktivt beteende vågade jag inte berätta för nån under många år.
    Det som alltid fick mig att känna mig värdefull var min syster som alltid brukade trösta mig om kvällarna. Men det tog många många år innan jag vågade berätta för henne. Trösten är otroligt viktig!

Leave A Comment