Hej!
Under veckan träffade jag Ann *). Ann är sedan 5 veckor tillbaka sjukskriven efter en obehaglig incident på jobbet. Hon arbetar med ungdomar och satt med en 18 årig kille på sitt kontor en torsdag eftermiddag. Ann hade haft en bra dag. Alla ärende hon hade haft under dagen hade gått smidigt. Killen hade bara en fråga kring ett körkort. Ann letade upp informationen. Utan anledning tar han henne på brösten och börjar kyssa henne på munnen.
En negativ sexuell händelse
Ann trycker bort honom och säger ’’så du vill ta körkort’’. Hon fortsätter som om ingenting har hänt och efter en kort stund gör han samma sak igen. Han tar henne på brösten och kysser henne. Nu puttar hon bort honom och avslutar samtalet.
Skuld och skam
Helt skakig sitter hon kvar och vet inte vad hon ska göra. Hon börjar gråta, går hem och pratar med sin sambo. Hela helgen är händelsen i hennes huvud, hon är arg på sig själv varför sa jag ‘så du vill ha körkort’. ‘Varför reagerade jag inte mer bestämt och starkare’. Ann känner sig dum och svag och klandrar sig själv att hon kanske visade för mycket av sitt dekolletage. Händelsen spelar om och om i sitt huvud.
Chefens reaktion
Efter helgen träffar hon sin chef. Ann är arg och besviken när hon berättar om chefens reaktion. Hennes kvinnliga chef sa: ‘’ Kände du dig inte lite smickrad?’’ För Ann är det nästan värre än hela incidenten med killen. Hon känner sig inte längre trygg på jobbet med en chef som inte stöttar henne.
Sekundär traumatisering
Reaktionen från arbetsgivaren försämrade hela händelsen till något ännu värre. Vi kallar det för sekundär traumatisering. Chefen vill inte se det som en negativ incident. Hennes första reaktion är att tona ner händelsen, kanske för att det annars kan bli så mycket extra jobb för henne, med anmälan och registreringen i journaler. Kanske vill hon hjälpa Ann men hennes reaktion har motsatt effekt. Ann känner sig inte hört och trodd. Det gör ont och försämrade situationen för henne.
Ann berättar att chefens reaktion har lett till att hon tror att sina kollegor tycker hon är oprofessionell. Hon får starka kroppsliga reaktioner och känner sig paranoid. Hon orka inte längre jobba med målgruppen och vågar knappt umgås med andra.
Medmänsklighet
Hur vi reagerar när en annan berättar en känslig negativ incident är ofta väldig avgörande för välbefinnandet från de som var med om något påfrestande. En adekvat reaktion från en chef, polis, läkare eller väninna gör skillnaden. Vad tror du att Ann hade behövt?
Tack, starka kvinna att du tog dig tid att läsa min blogg. Är du med på resan?
I februari skriver jag om PTSD. Senare kommer jag att skriva om behandlingen vid sexuella trauman.
Skriv gärna en kommentar till mig.
Lev, känn dig fri och hel!
Jeanette
Gratis
Populära online kurser
För professionella:
För dig som arbetar med klienter, patienter, elever, brukare. För dig som arbetar med människor
PTSD kurs, psykologi av trauma, online
*) Ann heter i verkligheten inte Ann
Det är en så typisk reaktion, att inte säga ifrån, utan låtsas som ingenting, fast man tycker det är obehagligt. Jag har själv reagerat lika dant och känner så väl igen detta fenomen. Även chefens reaktion.
När jag sitter på andra sidan och läser detta blir min första reaktion på Ann “Varför säger hon inte ifrån?”. Nästa reaktion är på chefen ” Varför stöttar hon inte henne?”
Hur kan jag reagera på detta viset? Jag har ju själv upplevt liknade händelse!
Vad är det som gör att vi ,enligt min upplevelse, reagerar tvärtemot vad vi borde göra? Varför är det så svårt att ryta till och sätt den gränsen vi verkligen behöver sätta för både vår egen skull och andras. (för när vi sätter tydliga gränser för oss själv, visar vi andra en tydlighet på hur vi vill bli bemötta, som sprider sig)
Vad det gäller chefen, vad är det som gör att hon reagera som hon gör? Är det verkligen pappersarbetet som hindra henne eller är det något annat? Jag upplever att vi är duktiga på att skylla på chefens reaktion, men vet vi egentligen varför hon reagera så?
Vad fick killen att tro, att han bara kunde gå fram till Ann och ta henne på brösten sådär utan vidare? Hur tänkte han igentligen? Min reflektion genererade till fler frågor än svar.
Det är alltid svårt att få stöd i sådana situationer. Många gånger verkar det som om även kvinnor har svårt att se att de anammar patriarkala strukturer och normaliserar maskulin makt. Jag har själv varit oerhört mycket utsatt och ALDRIG fått stöd från vare sig arbetsgivare eller kolleger. Ungefär som att man får skylla sig själv. Skillnaden är att jag satte hårt mot hårt och hotade med facket (för det var chefer som objektifierade mig)- Det gav effekt!
Dels måste sådant här synliggöras och dels måste kvinnor faktiskt sluta upp med att känna skuld och skam. Det är dock lättare sagt än gjort! <3