JOHANNA

Dagens avsnitt handlar om Johanna, en ung kvinna i tjugoårsåldern. När hennes syster ringde till mig hade hon några dagar innan gjort ett självmordsförsök.  Systern undrade om jag skulle kunna träffa Johanna för traumabearbetning. Johanna hade blivit våldtagen för andra gången och kände sig helt desperat. Livet tycktes vara meningslöst utan framtid för henne. Hon kunde inte längre koncentrera sig på sina studier och hade inte längre lust att umgås med kompisar och hon hade knappt sovit under flera månader. Lika bra att inte leva tyckte hon.

Journalist

Johanna och jag var med i Sydsvenskans reportage ’Inpå livet, efter #METOO’ måndagen den 9 juli 2018 och i en artikel i Arbetaren den 7 september. Journalisten Linnea Fehrm har intervjuat oss båda och hon och jag har fått väldigt många reaktioner på reportagen. Efter det har även andra tidskrifter visat intresse för Fehrms reportage. I detta inlägg beskriver jag delar av reportagen som ger en inblick in hur vården fungerar i Sverige år 2018. I reportagen fick min klient namnet Johanna men i verkligheten har hon ett annat namn.

Två sexuella övergrepp

Johanna hade utsatts för två sexuella övergrepp på kort tid. Efter att hon hade gått i samtalsterapi hos ungdomsmottagningen under två år började hon sakta må bättre. Men så i december 2017 kom telefonsamtalet. Förundersökningen mot en av männen som Johanna anmält för våldtäkt hade lagts ner. Beskedet triggade igång en stor ångest hos Johanna.

• Förundersökningen hade pågått under ett helt år så när beskedet kom fick jag panik. Jag åkte till Lunds vuxenpsykiatri den kvällen och sa att när chocken lagt sig kommer jag nog att försöka ta livet av mig.

På vuxen psykiatri kände hon sig kränkt. För både sjuksköterskan, läkaren och AT-läkaren fick hon berätta samma saker om övergreppen om och om igen för att därefter höra att hon fick komma tillbaka om det skulle bli värre.

• Jag öppnade upp mig totalt inför främlingar och sedan upplevde jag att ingen hade lyssnat på mig. Det kändes som ytterligare ett trauma.

Kvällen därpå gjorde hon ett självmordsförsök. En vecka senare fick Johanna diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Läkaren på akutmottagningen berättade att hon inte kunde ge remiss till psykolog, utan att Johanna skulle vända sig till sin vårdcentral. De var början på en plågsam väntan. Johanna led av minnesbilder på dagarna och mardrömmar på nätterna. Hon fick ångest av beröring och av att vara för nära andra.

• Efter en och en halv månad fick jag tid hos vårdcentralen. Där sa de att det var väldigt långa köer till behandling för PTSD och att jag eventuellt skulle få en annan behandling beroende på plats. Sedan fick jag remiss till en mottagning i Malmö. De skickade ett brev där de meddelade att jag skulle få kallelse till bedömning efter en månad.

När en månad passerat hade kallelsen fortfarande inte kommit och Johanna gjorde ett nytt självmordsförsök. Då ringde hennes syster den privata psykologmottagningen ViduNova trauma expertiscentrum i Malmö. Johanna fick tid redan veckan därpå och träffade mig.

Kunskapsbrist inom vården

Jeanette Niehof säger att kunskapsbrist inom vården gör att personer som utsatts för sexuella övergrepp ofta inte får rätt hjälp mot sina trauman. Inom Hälsoval Skåne finns till exempel inte någon klinik som erbjuder psykotraumaterapeuter eller motsvarande kompetens. Jeanette Niehof jämför med Nederländerna, som hon kommer ifrån, där det finns ett dussintal offentliga specialistkliniker för sexualbrottsoffer. I dessa samarbetar läkare och psykologer med polis vilket gör att brottsoffren inte behöver berätta om händelsen så många gånger.

• Om patienten har posttraumatiskt stressyndrom, vilket är vanligt hos dem som utsatts för våldtäkt, har man sedan skyldighet att remittera till en psykolog med högre specialistutbildning inom Till exempel en psykotraumaterapeut. Så fungerar det tyvärr inte i Sverige.

Jeanette Niehof förklarar att en psykotraumaterapeut har 10 års ytterligare erfarenhet efter att ha tagit psykologexamen, bland annat vidareutbildning inom kognitiv beteendeterapi och EMDR traumabehandling.

Några funderingar

Jag undrar om läkare, sjuksköterskan och AT-läkaren på vuxenpsykiatrin har informerats om att Johanna har gjort ett suicidförsök efter att hon hade pratat med dem. Det behövs inte direkt bli en IVO-anmälan, men har de fått möjlighet att lära sig något från den här felbedömningen?

Varför får en läkare på akuten inte skriva ut en remiss? Gör den läkaren inte en bedömning? Tyckte läkaren inte att det skulle vara bra att Johanna skulle få hjälp så fort som möjligt?

Kan vårdcentraler inte göra en bedömning om en klient behöver en akut insats eller inte? Det brister när det gäller psykisk ohälsa och tyvärr är Johannas fall inte ett undantag.

Varför har vi inte specialistkliniker i Sverige för att hjälpa kvinnor efter ett sexuellt övergrepp? I Nederländerna har varje län en sådan klinik.

Jag undrar varför landstinget inte ersätter evidensbaserad psykoterapi som EMDR i primärvården. I Nederländerna hade jag bra avtal med alla försäkringar och majoriteten av primärvårdspsykologerna är utbildade i EMDR.

När vaknar den svenska vården?

Idag är Johanna efter ett halvt års terapi hos mig glad att hon lever och inte lyckades ta livet av sig.  Suicidförsöken har lett till att hon har förlorat några vänner men också till att hon värdesätter livet mer. Hon har nu efter sommaren börjat studera och har som mål att bli jurist för att kunna hjälpa utsatta kvinnor.