DISSOCIATION

Detta blogginlägg handlar om dissociation. Ordet dissociation betyder att sönderdela. Ordet dissociation används i litteraturen på olika sätt. Dissociation används för att beskriva en process, en försvarsmekanism, en intrapsykisk struktur eller för att beskriva symptom. Jag vill göra ett försök att förklara för dig vad dissociation är.  
 

Dissociation som process 

Ordet dissociation används för att beskriva processen av en stark återupplevelse av en traumatisk händelse. För en dissocierande människa känns det som om man upplever traumat på nytt. Personen är där och då tillbaka i traumat. Man upplever traumat som om det händer här och nu, fastän traumat egentligen inträffade för till exempel sju eller femton år sedan. Man tappar kontakten med här och nuet och det är svårt att få kontakt med en person som har en sådan stark återupplevelse. 

Dissociation som försvarsmekanism 
 

Människor och framför allt barn kan använda dissociation som en försvarsmekanism, en copingstrategi för att hantera traumatiska upplevelser.  När barn är med om traumatiska händelser har de förmågan att koppla bort en del av sig själva för att avskilja smärtsamma upplevelser och känslor, som om det inte är de själva som upplever traumat.   

En av mina klienter berättar att hon under övergreppet kände som om hon blev en fågel och kunde flyga iväg. En annan klient berättade att hon satt på ett moln och svävade iväg till Norden.  

Barn har lättare att dissociera för deras hjärnor är inte tillräckligt utvecklade och deras personlighet har ännu inte blivit till en integrerad helhet, men även vuxna kan under extremt påfrestande situationer börja dissociera. 

Vid upprepade traumatiska händelser splittras det inre sammanhanget ofta för att separera alltför smärtsamma minnen och affekter och då kan barn utveckla ett mer kroniskt dissociativt tillstånd, en ändring i den intrapsykiska strukturen som kallas dissociativ identitetsstörning.   

 Dissociation som intrapsykisk struktur 

När jag förklarar dissociation för mina klienter eller studenter börjar jag med att berätta om motsatsen till dissociation. Jag förklarar först vad integration är och tar som exempel mina olika roller och erfarenheter i livet som dotter, syster, mamma, psykolog, utbildare, trafikdeltagare, biblioteksbesökare etc. I alla dessa roller upplever jag mig som integrerad, som en och samma person, fastän jag har olika beteende beroende på situationen.  

När en person är integrerad är det ganska lätt att anpassa sig till olika situationer. När vi är väldigt trötta, febriga eller jättespända kan vi känna att vår integrationsförmåga för tillfället är minskad. För att utvecklas till en personlighet som känns integrerad behöver vi en trygg och stabil uppväxt.    

En person med en dissociativ struktur upplever sig själv som kroniskt uppdelad i minst två olika delar, men det kan också vara fler. Den upplever ett tydligt  avgränsat personlighetstillstånd mellan de olika delarna. De delarna har olika känslor, minnen, medvetenhet och beteende. För vissa personer har de olika delarna olika namn, för andra har de en ålder eller en känsla. En av mina klienter har en del som heter ’den rädda’ och en del som heter ’jag vet inte’. Ofta är det en del som visar sig för omgivningen och ofta en del som är förknippad med traumat som kommer upp när det är mörkt eller när man blir påmind. Det kan vara en del som sköter jobbet, en annan del som tar hand om barnen och en annan del som  bär traumat. Uppdelningen kallas också för dissociation eller Dissociativ identitetstörning. Kronisk dissociation kan uppstå när dissociation har blivit en återkommande försvarsstrategi vid upprepade trauman och när barnet inte har förmågan och stöd att bearbeta och integrera de traumatiska händelserna i sin självbild och livsberättelse.  

För omgivningen är det inte lätt att se att en annan är uppdelad,  men personen känner det själv starkt och tydligt men vågar sällan prata om det.
 

I nästa blogg beskriver jag dissociativa symptom och ett klientfall.