Hej!
Den här bloggen handlar om förnekelse.
I veckan träffade jag en kvinna. Hon berättade att hon fått många insikter under de veckorna som har gått sedan hon påbörjade behandlingen.
Hon berättade att om hon för en månad sedan ombetts att fylla i en enkät med olika frågor kring kön, ålder m fl. och en av frågorna löd ”Har du någon gång under din livstid varit med om en sexuell traumatisk händelse?”, skulle hon ha svarat NEJ.
Våga berätta
Hon trodde förut verkligen att hon inte hade haft några negativa sexuella erfarenheter. Hon hade ju inte blivit våldtagen. Men som tonåring blev hon under några år regelbundet tvungen att tillfredsställa en man med sina händer medan hon tvingades att titta på porr. Det är ett sexuellt trauma. Hon har under många år inte vågat berätta det för någon annan. Hon vågade inte berätta det för sig själv. Händelsen har satt sina spår och hon har ett posttraumatiskt stressyndrom.
Låsas om ingenting har hänt
Många kvinnor vågar inte berätta för någon annan vad som har hänt, min klient blev exempelvis hotad att inte berätta det. En del kvinnor låtsas för sig själva att det inte har hänt, att det inte var så farligt eller att det bara är något de har hittat på. Man trycker bort händelsen väldig långt bort och låtsas som om ingenting har hänt.
Skuld och skam
Hos unga tjejer som blivit våldtagna är det en vanlig reaktion att de kommer hem, duschar av sig en lång tid, borstar tänderna och inte säger någonting. Skulden och skammen är stor och det finns en verklig rädsla för andras reaktioner. Det känns lättast att vara tyst och att förneka händelsen så länge det går.
Sambandet mellan övergreppet och ett icke-tillfredsställt liv
En annan form av förnekelse förekommer hos kvinnor som för 20-30 år sedan var med om sexuella övergrepp. Det är kvinnor som inte känner en tillräcklig trivsel i livet, i sina relationer eller i arbetet. De har ofta haft perioder av ångest, depression eller utbrändhet. De har testat olika behandlingar och en del äter antidepressiv medicin. De känner ensamhet och sorgen tär på deras hjärtan. Du kanske tror att det är normalt och ser inte längre sambandet mellan övergreppet och ett icke-tillfredsställt liv. Du förnekar, omedvetet, effekten händelsen fortfarande har på dig. Du tror att det här är ett normalt tillstånd du måste stå ut i.
Priset är högt
Människor är till en viss gräns ganska bra på att trycka bort känslor och händelser ur minnet. Men det kostar och priset är högt. 50 % till 75 % av alla kvinnor med psykisk ohälsa har sexuella trauman i bakgrunden. Många har aldrig berättat det för någon eller vågar inte berätta det en andra gång efter att inte blivit bra bemötta första gången.
Vårdpersonal hjälper till med undvikandet och förnekelserna. Psykologstudenter anno 2017 lär sig inte att fråga efter sexuella trauman. Hur kan män och kvinnor med sexuella trauman bli hjälpta om vi inte hjälper dem att prata om det?
Nästa gång skriver jag om Barbro, en av mina tidigare patienter.
Lev, känn dig fri och hel!
Jeanette
Gratis
Populära online kurser
För professionella:
För dig som arbetar med klienter, patienter, elever, brukare. För dig som arbetar med människor
PTSD kurs, psykologi av trauma, online
Hej
Jag visste att jag som ca 7-åring varit med om ett sexuellt trauma, men jag tyckte inte att jag hade fått några men av det. Jag hade som vuxen berättat det för en del personer utan problem. En gång skulle jag måla en tavla av min barndoms gata och var noga med att alla planteringar som fanns när jag var liten skulle finnas med. Jag tittade på foton, frågade min mor om hur det hade sett ut. När tavlan var färdig undrade min syster varför jag inte hade målat den allra största planteringen, som dessutom fortfarande finns kvar.
Då förstod jag att jag inte hade bearbetat traumat. När jag var ca 7 år stod jag och en kompis där och tittade på när en man gjorde planteringen. Den gjordes mitt framför fönstret till mjölkaffären. Mannen frågade mig om jag kunde gå och handla till honom. Jag var väluppfostrad och man skulle alltid handla till alla vuxna på gatan. Jag tyckte verkligen inte om det men svarade naturligtvis ja. Då får du följa med mig och hämta pengar, sa han och tog mig med til en källare i ett hus en bit bort. Där låste han dörren om oss. Det var ingen våldtäkt som tur var. Han drog ner mina byxor och tog på mig en stund. Jag var som paralyserad.
När jag kom hem stod jag utanför vår dörr och grät lite innan jag gick in. Jag berättade inget förrän jag blev vuxen.
När man målar tavlor av barndomen kan det komma fram gamla fina minnen. Det kan tydligen också komma fram att det finns sådant som man inte vill tänka på.